being me

Det känns fel att säga att det inte var planerat, vi vet båda två hur barn blir till. Och vi hade många gånger pratat om att vi ville ha barn, med varandra. Det tog ett tag och ingenting hände, jag tänkte mest "nej det är väl inte dags än", han var rädd att det var något som inte skulle funka. Men tiden gick och det var inget vi tänkte massor på. Tiden gick, jag tänkte inte på det alls. Tiden brukade gå, ibland längre ibland kortare, så har jag alltid haft det. Men en kväll låg vi i soffan och han höll om min mage "Du, tänk om vi har byggt en bebis?". Jag avvisade det direkt och sa att han inte skulle oroa sig och att han nog inte skulle räkna med att jag gav upp beach '13. Men det var liksom något som bet sig fast i huvudet, en liten förhoppning. Och så kom den, en söndag precis innan vi skulle på kalas och jag kände mig ledsen och besviken. Varför hade jag ens börjat hoppas? Men jag kände ändå inte riktigt igen det, det var inte som vanligt. Och brösten var som två bomber och det gjorde ont bara jag hade en tröja på mig. Så på måndagen när jag ändå hade ett ärende till apoteket köpte jag ett test, bara för att jag skulle sluta hoppas. Bevisa för mig själv att "det är inte vår tur än".

 

Tisdagsmorgon och jag började lite senare på jobbet. Kissade på stickan, tog en dusch och klädde på mig. Tittade till på stickan och förväntade mig "inte gravid". Höll på att slå omkull när det stod "gravid 3+". Här stod jag alltså med blött hår och ett positivt graviditetstest i handen, jag som bara hade gjort det för att sluta fundera och hoppas. Han visste inget. Okej.. Googlade eftersom att jag fortfarande blödde, ringde en BM på väg till jobbet och de sa att det kan vara så annars är det påbörjan till missfall men då ökar blödningen snart. Fick i alla fall en tid till dem och en för första ultraljudet. Det här var i mars, ul i maj. Och jag visste inte ens om det fanns något som levde i mig. På torsdagsmorgonen, ännu en sovmorgon och lite mer tid, bröt jag ihop och berättade för Erik. Lagom kul att berätta "Ehm, jag tror att jag har påbörjan till missfall". Han chockad "Va? Hur mår du? Är du gravid? Är vi? Varför har du inte sagt något? Hur mår DU?". Vi pratade lite, jag grät, och konstaterade att vi kan bara vänta och se.

 

Jag fortsatte att blöda i femton dagar, det varken ökade eller avtog. Jag gjorde två test till som båda visade ett klart +, jag ringde till BM, sjukvårdsupplysningen och gyn. Till slut var jag säker på att det var något som kroppen inte själv kunde få ut och jag ville ha hjälp men alla sa "du får vänta och se, ökar det och du får jätteont så du inte kan vara hemma får du komma upp". Femton dagar, två dagar utan och sedan skulle vi träffa BM för första gången. Vi var båda rätt säkra på att det inte fanns något  men vi ville dit bara för att ha någon att prata med. Hon kunde ju inte gärna säga "vänta och se" och lägga på när vi satt där i hennes rum. Hon sa att "det låter inte så bra, jag bokar en tid för vul. Det känns fel att skriva in er och så finns det inget". Det sista hoppet dog och vi fick en tid för vul två dagar senare.

 

Under den här tiden hade jag vissa symptom. Kaffe smakade skit och det fick jag sluta med, bara doften av kaffe får det fortfarande att vända sig i magen. Jag som tidigare kunde stå och lukta rakt ner i kaffeburken för detta ljuvliga var den bästa doft jag visste. Jag var så trött att jag nästan somnade stående. 19.15 blev min vanliga tid att säga god natt. Jag var konstant hungrig och åt jag inte regelbundet blev jag illamående. Illamåendet var inget jag inte stod ut med, vissa eftermiddagar var jobbiga men jag kräktes aldrig eller så.

 

Torsdagen kom och vi åkte upp till sjukhuset, jag var så nervös att jag skakade. Erik sa inte så mycket han heller, vi hade knappt pratat alls. Vad fanns det att prata om? Det var ju troligtvis inte vår tur nu. Han sa "vi löser det ihop". De tittade och sedan vände de skärmen mot mig. Jag förstod ingenting och de visade min livmoder, den var alldeles grå. MEN, sen pekade hon på ett "litet flimmer", nästan som en störning i TV:n. Hon berättade att det var hjärtat och att fostret var i ca v 7. Den känslan är obeskrivlig. Jag fick med en bild, och sprang ut till Erik i väntrummet. Pekade "Den där lilla grejen, som ser ut som en böna med svans, det är vår bebis! Och den har ett hjärta som slår!". Han, som aldrig visar känslor satt med tårar i ögonen och kunde knappt tro det. Vi hade en bebis som bakades i magen!

 

Jag var fortsatt trött, hungrig och tidvis illamående. Mest lycklig, och väldigt nervös. Det är jag än och det kommer inte försvinna, det är så mycket som kan hända och så mycket som står på spel. Vår bebis, vår lilla familj! Vi började berätta för våra familjer, de blev chockade men överlyckliga. Vi började leta lägenhet och fick en på bottenplan så om en månad bor vi där. Och till nästa sommar hoppas vi ha huset klart.

 

v 13 var vi på första riktiga ultraljudet, 6 maj. Allt såg bra ut och nu såg man att det var en bebis, även om den i vissa vinklar liknade en dinosaurie. Barnmorskan uppskattade inte den kommentaren, eller när Erik sa "Haha, det ser ut som att den ger dig fingret". Jag berättade för Malin och Lisa, nu kunde jag inte hålla mig längre. 18 juni, i v 19 var vi på det andra ultraljudet, bebisen var mer livlig nu och slogs och sparkades lite. Visade tydligt upp alla organ så bm kunde se att allt fanns och såg ut som de skulle. På bilden ser det till och med ut som att den vinkar till oss. Vi fick veta vem det är som bakas där inne och längtan blev ännu större. Jag vågade berätta för några fler. Barn och föräldrar på jobbet började fråga då de såg magen.

 

Nu är vi i v22, magen är stor och hård. Jag är inte riktigt bekväm med den än men med rätt kläder är den fin. Byxor utan resår är bara att glömma. Jag känner av små rörelser sedan några veckor tillbaka och igår fick vi en extra koll och fick höra hjärtat för första gången. Det var en sådan lättnad att höra det slå precis som de skulle. Och idag när jag låg och höll om Erik, med magen tryckt mot hans rygg kunde han känna hur bebisen sparkade mot hans rygg.

 

Jag är fortfarande sjukt nervös och vågar inte räkna med att allt ska gå bra hela vägen, men jag hoppas så innerligt att den lilla krabaten i magen har det bra och bestämmer sig för att komma till oss i november. Redan så älskad och efterlängtad.