being me

sedan jag flyttade hemifrån har jag lärt mig att verkligen uppskatta att vara själv. jag trivs i mitt eget sällskap. det är bland det viktigaste tror jag. att kunna vara själv. ibland går det för långt och jag klättrar in i ett skal, vill inte annat än vara själv. jag vill inte umgås med människor. inte vänner, inte familj. då får jag ta mig i kragen, det är balansen jag vill åt. må bra i sällskap, men veta att jag även mår bra när det bara är jag (och hunden).
det jag egentligen skulle skriva var att just ikväll vill jag inte vara själv. jag vill ha sällskap. jag vill inte gå och lägga mig själv. när blev en 1.05 säng för stor? och det, just den känslan hatar jag. den skrämmer mig. jag blir arg på mig själv för att jag känner så. för mig är det en svaghet, och jag hatar att känna mig svag.