being me

visst, barnen kan få mig att känna mig liten, gammal, chockad, stum, frustrerad.. listan goes on and on. men, de är ju alldeles underbara egentligen. när de ropar "Hej Alexandra!" över skolgården, eller visar sin berättelse för bara mig, berättar hur ont det gör att ha en sticka i fingret, för att inte tala om hur ont det gör att tvätta det såret med handsprit. när de efter rasten försäkrar sig om att jag vet om att de är kompisar igen. när de säger att de önskar att jag gick därifrån, att jag är jobbig och de vägrar jobba men när jag går därifrån springer de efter för att jag ska höra deras berättelse och hjälpa dem stava jätte, gick eller vildhäst. det är en utmaning att få killarna att förstå att underkläderna ska vara under kläderna, få tjejerna att inte retas och sedan skvallra. att inte sära på två barn som slåss eller säga ifrån när de säger de där riktigt förbjudna orden, det är sådant jag inte riktigt är säker på än. men det gör inget, jag kommer ha tid att lära mig. jag kommer göra tusen fel. miljoner. glömma bort mer än bara titel och reda ut om draken är av eld eller sten, spottar stenbitar eller stenblock.

jag kommer ha den tiden för ibland känns inte fyrtiofem år som så lång tid.
jag ville bara säga det. att jag har hittat rätt. det är jag säker på.
god natt.