Vill du leka?
De lovade varandra att aldrig flytta därifrån. Och om de absolut var tvingade fick det inte bli längre än över gården. Då skulle de bygga en tunnel under marken så att de fortfarande kunde springa till varandra i bara strumporna.
Flickorna hade under åren också delat tårar. Rinnande ner för deras kinder inför ett avsked och en lång resa, en trasig cykelkorg efter en krock, ett förlåt efter ett onödigt gräl, föräldrar som inte förstod någonting och syskon som var i vägen. Starkast utav allt var dock den glädje som nästan alltid var närvarande när de sågs. Leenden från öra till öra, skratt som ekade högt och skämt som ingen annan förstod.
Flickorna har ett band. Ett band som tål att töjas, nötas, slitas och slås knutar på. Det kan till och med vara nedpackat i en låda för en tid och när det tas upp är det inte perfekt, men det är deras. Det är magiskt och det är vackert. Det är vänskap.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Fyfan vad fint! Saknar er.. :)
Trackback