being me

Det närmar sig. Tankar samlar sig. Sorg. Ilska. Saknad. En stor röra i huvudet.

Det är snart tio år sedan. Men tankarna blir fler för varje år. Frågorna med. Tio år utan dig. Det är halva mitt liv. Du har missat så mycket. Jag var ett barn. Idag ska jag vara vuxen. Tio år. Det värsta utav allt; Du kommer att missa så mycket mer. Baler, studenter, liv, bröllop, sorger, barn - dina barnbarn..
Jag vill inte. Men i år är frågorna så många.. Jag saknar dig så oerhört mycket. Det finns så mycket jag skulle vilja att du var en del av. Annat som jag inte skulle vilja att du hade med att göra - men som du hade ändå. Att du var sådär jobbig som bara en förälder kan vara.

Ibland kan jag bli så arg. Hur kunde du välja att lämna fyra barn? Det är vad vi var. Fyra barn. Oavsett om du såg det eller inte så behövde vi dig. Jag behövde dig.
Du sa ingenting. I flera år trodde jag att jag hade sårat dig, att du trodde att jag ville vara elak. Att jag inte älskade dig så där mycket som jag gjorde. Som jag gör. I ett barns ögon och tankar hade jag varit så elak när jag sa att mamma inte tyckte om Capuccino att jag trodde det var en stor anledning till att du var ledsen. Att du ville försöka visa att du var snäll men att jag sa att det inte var någon idé. Det och att jag sa att jag skulle skämmas över dig.. Ja, du vet. Jag trodde att jag hade gjort dig ledsen. Du lämnade aldrig någon förklaring till oss. Hur skulle jag kunna veta? Pappa? Jag var ett barn..

Jag kommer aldrig förstå. Jag vill aldrig förstå.

Jag saknar dig så mycket. Tio år är en lång tid. Jag ska ta tillvara på de tio år vi hade tillsammans.
Kom att tänka på idag att du tog med mig till muséet när jag var liten. Det enda jag minns egentligen är Eva och Adam - tavlan. Det är ett fint minne. Det är inte du, det var inte i verkstaden och med bilarna. Det var inte dina oljiga händer som luktade pappa. Men det var vi. Och den där tavlan. Därför är det så fint och speciellt. ♥