being me

2005.05.27
jag kommer ihåg idag för sex år sedan. nästan hela dagen. det var första gången jag skolkade i hela mitt liv. jag hade ont i huvudet, vi hade en lektion i samhällskunskap och dagen innan hade vi varit i göteborg med klassen. för första gången kunde jag inte motivera mig själv att ta mig till skolan trots det. den tjugofem minuter långa promenaden kändes övermäktig.
det var den eftermiddagen jag var säker på att jag aldrig skulle kunna ta ett andetag igen utan att det skulle göra så jävla ont att jag hellre skulle sluta andas. jag var säker på att mina ben aldrig skulle orka bära mig mer. jag skulle aldrig kunna skratta igen för varje hjärtslag skulle göra så ont och värka av så mycket hat och ilska att jag skulle glömma vad glädje var. jag trodde aldrig att vi skulle bli en familj igen. hur löser man ett pussel där bitarna är så kantiga att de gör ont att sätta samman? det gör man. det tar tid och det gör så jävla ont ibland. det går åt mycket tålamod. och tejp att hålla ihop bitarna när det egentligen inte ska gå. pusslet är lite kantstött men efter många försök är det helt. och starkare än någonsin. alla bitar har fallit på plats. jag andas utan större problem, står stadigare på mina ben än jag någonsin i mitt liv vågat tro att jag skulle kunna göra. hjärtat slår oftast utan problem. och de dagar när det sviker vet jag att jag har ett skyddsnät att falla tillbaka på. ♥